Ernst Brunners Carolus Rex - en granskning |
|
Kapitel 28 : Prut
"- Mitt mål med den här boken är att den blir läst, att den får människor att samlas i Kungsträdgården. Någon lägger ett rep runt halsen på statyn av Karl XII. Folk hjälps åt att dra ner den på backen och ge sig på belätet med hammare och släggor." (Ernst Brunner om den planerade nya boken. Intervju i Norrköpings Tidningar 6/11 2002) "- Litteraturen kring Karl XII är rik men så förljugen att jag tappade hakan när jag började läsa." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003) "Tänker du låta Karl XII ångra sina gärningar? - Nej. Han levde ju i tron att han var utvald och den nya Kristus." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003) "Ernst Brunner har grävt fram sanningen om hjältekungen. I 300 år har mumien vilat i sarkofagen i Riddarholmskyrkan. Först nu vågar Ernst Brunner skaka liv i vår grymmaste kung. - Karl XII själv hade älskat min bok, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005) "Frågan är snarare om svenskarna är redo för sanningen om hjältekungen efter 300 år. Vi kräver att andra ska göra upp med sin historia men är inte mogna själva. Kanske vill vi ändå nå en historisk nollpunkt. Många läsare kommer först ruska på huvudet och sedan bli förtvivlade och inse att Brunner inte är ute i ogjort väder. Dessa fakta går inte att motbevisa, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005) "För att hitta den sanna Karl har han grottat ned sig i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga biblioteket. Jobbat mer som historiker än författare." (Aftonbladet 24/7 2005) "Sedan har jag varit ohyggligt noggrann i min forskning – ingen ska kunna slå mig på fingrarna när det gäller fakta om Karl XII." (Ernst Brunner i Populär historia 2005:7) "I
sin bok berättar han äntligen sanningen om Karl XII - en kung med
låg empati och opassande sätt, dumdristig och rutinbunden och som "Den
senaste boken ”Carolus Rex” är den tjugoandra. Det är en mastig sak på 808
sidor, som tog honom nio månader att skriva. Forskningen som ledde fram till
boken tog honom tre år. "Det är viktigt att påpeka att mina källor är personer i Karl den tolftes samtid. Jag har bara utgått från vad källorna visar. Gillar man inte det ska man vara arg på källorna, inte Ernst Brunner." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005) "Det här är ju inga andrahandsuppgifter som jag jobbar med... Det är alltså inte senare forsknings slutsatser." (Ernst Brunner under seminariet Karl XII:s liv & död på Bok & bibliotek 29/9 2005) "Naturligtvis har jag läst historikerna, men jag valde att också gå till deras källor. Ögonvittnena har varit allra viktigast. Jag skulle klara en doktorsdisputation på mina kunskaper." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005) "Han säger sig 'inte ha väntat sig ett så fånigt' inlägg i efterdebatten som det från historikern Peter Englund. - Han känner det väl som att han numera inte sitter lika säkert på tronen som den i Sverige som vet mest om Karl XII." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)
"Och e' de så att man upprörs över den bild som
boken presenterar då skall man inte bli sur på Brunner, för då måste man bli
sur på källorna. Jag har varit källorna trogen." (Ernst Brunner i SVT:s
Debatt 29/11 2005)
"Man har skrivit tämligen uppdiktade reportage om hur jag skulle ha hotats av högerextrema grupper. Man har velat få det att framstå som att den här boken är så kontroversiell. Men de allra flesta har varit jättelyckliga när de har hört att jag har gjort det här. T. ex. Armémuseum som själva har hyst samma tankar och arrangerat utställningar där Karl XII uppvisats ungefär som i min bok. Jag har också fått positiva samtal och brev från historiker och historiskt intresserade människor." (Ernst Brunner i Månadens boknytt 2005:12) "Det fanns mycket skrivet
om Karl XII, men samtidigt ingenting alls, det skrivna var tillrättalagt.
(Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006) "- Det finns mängder av dokument som ger en annan bild av Karl XII än den som vi svenskar är vana vid. Man undrar varför andra historiker har utelämnat dem, säger Ernst Brunner." (Gefle Dagblad 12/3 2006). "Jag har använt samma källor som alla andra forskare men kanske hittat saker som de inte funnit eftersom jag kan läsa medeltidstyska. Även polska och ryska går bra, sa Ernst Brunner över en kopp kaffe." (Bärgslagsbladet 19/6 2006)
Värt att lägga märke till
I detta kapitel slås man främst av de egendomliga ordalagen på sidorna 603 och 605-606, där Meijerfelt uppträder närmast som en nykomling i lägret trots att han kommit dit första gången redan på sidan 566. På sidan 605 och 610 har Brunner snurrat källorna kraftigt. I första exemplet säger till och med Fryxell att Karl XII var missnöjd med härjningarna och i det andra har Brunner snurrat ett brev från Feif till Tessin ett halvt varv. På 611 finns ett annat betecknande exempel, Brunner bygger skildringen av episoden på de la Motraye, men dennes mycket Karl XII-positiva formulering kan givetvis inte stå kvar då detta skulle motverka Brunners syfte. På sidan 617 har det blivit en monumental "feltänkning", plötsligt blir storvesiren bror till en avsatt sultan. Genomgången
Sidan 600: Karl XII skriver till envoyén i Konstantinopel med order om att den polska kronarmén ska mobiliseras. Nu var vare sig Karl XII eller envoyén i den positionen att de kunde mobilisera kronarmén i egentlig mening. Vad som här avses är de styrkor som stod under Jozef Potocki. Den nye storvesiren Baltaci var guvernör i Aleppo och övertog styrelsen först den 16 september 1710. Sidan 600: Turkarna överlägger om krigsförklaring. Medan överläggningarna pågår får kungen viktiga dokument från Cederhielm. Ryske ambassadören arresteras. Dessa inleddes på allvar den 10 november 1710, se Tengberg, E., Från Poltava till Bender, s. 92. Dokumenten från Moskva anlände med ungraren Thalaba, som kom till Bender den 24 november, se v. Kochens dagbok. Dessa spelade alltså ingen som helst roll för den turkiska krigsförklaringen. Den ryske ambassadören arresterades den 18 november. Krigsförklaringen hade utfärdats en vecka dessförinnan, se Tengberg, s. 93. Brunner har här litat på Fryxell. Sidan 601: Turkiska krigsmakten utrustas. 280 skepp, 37 000 matroser, artilleri om 14 000 man samt 50 000 turkar och 200 000 tartarer. Detta är Fryxell (1902), del 23, s. 41. I Karl XII på slagfältet anges den turkiska armén vid Prut till möjligen 100 000 man, Kurat säger att den totala numerären låg något högre (KFÅ 1939). Tengberg refererar även lägre siffror. Ovanstående torde alltså vara mäkta överdrivet. Sidan 601: Kungen ville återvända hem via Pultava och Hadjatsj, precis som han hade kommit. Det där är en uppgift från Fryxell (1902), del 23, s. 43. Fryxell skriver dock försiktigtvis: "Han skall till och med hafva sagt" och nämner inga specifika orter. Sidan 601: Trupperna rustas. Fryxell igen:
Sidan 601: Kungen begär 300 000 daler hemifrån. Detta är också Fryxell. Som källa anges ett franskt ministerbrev av den 10 juni 1711, d.v.s. ett halvår efter de händelser som här beskrivs. Är uppgiften korrekt och avser den vintern 1710? Sidan 601: Överstelöjtnant Lagerbergh sänds till tatarkhanen. Lagerberg reste den 15 december, se v Kockens dagbok. Se även Lagerbergs egen dagbok, där även kungens instruktion till L. återges. Sidan 602: En här omfattande 40 000 tatarer, kosacker och polacker mobiliseras för att bryta in i Podolien. Detta torde vara Fryxell (1902), del 23, s. 43. Där talas det om 30-34 000 tatarer under khanens son, 6 000 kosacker under Orlik och 3 000 polacker under Potocki. Detta var en av de tre arméer, som uppträdde vid sidan om turkarnas huvudstyrka. Fälttågsplanen torde ha formulerats under en stor konferens den 1 december 1710, se v. Kochens dagbok. I sin bok The Mazepists anger Orest Subtelny ovanstående armés styrka till 20-30 000 "Bucak Tatars and Nogais", 3 000 zaporoger under Orik och 2- 3 000 polacker under Potocki. Sidan 602: Karl XII rusig av lycka på grund av detta nya krig. Nu var ju Karl XII en man som sällan visade starka känslor. Om han var hoppfull skulle detta dock ha varit fullt begripligt med tanke på storleken av de stridskrafter som vid detta tillfälle stod mot ryssarna. Det enda orosmolnet var att den svenska armé som enligt planerna skulle från Pommern bryta in i Polen inte hördes av, trots att order om överföring av förband dit hade avgått från Bender redan i september 1709. Rådet i Stockholm hade en annan uppfattning om utförbarheten av en sådan transport, varför en mindre styrka överfördes - men först i november 1711. För detta se bl.a. Ahlström, W., Arvid Horn och Karl XII 1710-1713. Sidan 602-603: Kungen skriver till sin syster. Önskar att han ska vara den förste av dem som dör. Den önskan framförs i brevet av den 19 december, se Konung Karl XII:s egenhändiga bref, s. 103. Sidan 603: General Meijerfelts öden beskrivs. Uppgifterna är knappast fel, bortsett från att Meijerfelt inte hade blivit sårad vid Poltava. Det egendomliga är emellertid att Meijerfelt ju spelade en prominent roll på sidorna 566-570. Trots det är formuleringarna här på sidan 603 sådana att det nästan verkar som författaren precis har vaknat. Sidan 603: Kungen skriver till sin syster. Detta är verkligen korrekt citerat, fast brevet är mycket, mycket längre, se Konung Karl XII:s egenhändiga bref, s. 109 ff. Det är daterat 17 januari 1710. Sidan 603: Med samma brev skickar kungen förbud för alla andra att resa till systern. Nu har jag visserligen inte haft möjlighet att i brådrasket få fram de olika pestförordningarna, men dessa torde ha utfärdats av rådet, inte av kungen nere i Bender. I LIBRIS hittar man således referenser till flera sådana av rådet utfärdade föreskrifter, men inte till en enda som utfärdats av kungen. Sidan 604: Tatarkhanen har audiens. Detta är felaktigt, de tatarer som ingick i styrkan vid Bender stod under befäl av khanens son Mehmet, se Karl XII på slagfältet IV, s. 888. Sidan 604: Armén bryter upp den 25 februari. Detta är också fel. I v. Kochens dagbok anges uppbrottet till den 1 februari. Subtelny skriver att det skedde den 31 januari - orsaken är förstås att han följer den gamla stilen. Sidan 605: Kungen blir gramse över den fientliga propagandan, beslutar att härjningståget måste gälla även otrogna polacker ty de var satans drängar. Som tidigare nämnts var det tre arméer som gick mot tsaren. Khanens armé gick mot Voronesj, men retirerade innan den kom dit. Den andra armén, under sultanen av Kuban, lyckades inte bättre med sitt mål, nämligen att inta Azov. Däremot härjade båda arméerna friskt, inte bara i Ryssland utan också i Ukraina. Vilket ryssarnas propaganda inte försummade att utnyttja. Den tredje armén, med startpunkt i Bender marscherade under februari in Ukraina. Medan man inte lyckats vinna anslutning från polackerna så var framgången hos kosackerna närmast spektakulär, i början av maj 1711 rapporterade tsaren till Mensikov att hela den del av Ukraina som låg söder om Dnepr hade gått över till Orlik och Potocki. Tyvärr för Karl XII uppstod i det läget oenighet inom armén. Orlik ville följa planen och gå mot Kiev medan Potocki ville föra offensiven in i Polen. För detta, se Subtelny s. 84 ff. Det här är en för bokens karaktär ytterst belysande passage. Fryxell, som helt tydligt är Brunners källa för den här skildringen, avslutar sin beskrivning med följande reflexion: "Karl ogillade både plundringar och återtåg; men tatarerna aktade föga sin egen kan, än mindre den främmande konungen." Detta utesluter dock Brunner och lägger istället tatarernas härjningar vid Karl XII:s dörr. Subtelny behandlar orsakerna bakom splittringen och refererar också hur den djupt bedrövade Orlik rapporterade det skedda både till Karl XII och till sultanen Ahmed III. Sultanen reagerade genom att ge tatarerna en kraftig reprimand och beordrade seraskern i Bender att återsända alla ukrainska fångar som fanns i hans område, se Subtelny s. 87 ff. I Lagerbergs dagbok återges ett brev från v. Müllern av den 2 juni 1711, vari denne berättar att kungen var missnöjd med att "en hoop med oskyldig folck" har bortförts ur byar och orter. Subtelny berättar också att Orlik förgäves påminde tartarerna om att de hade förbundit sig inför Karl XII att enbart ta fiender till fånga och skona civilbefolkningen, detta i det avtal som slöts mellan Orliks folk och tatarerna den 23 januari 1711. Sidan 605-606: Kungen vill av Meijerfelt veta mer om Pultava m.m. Meijerfelt uppträdde, som tidigare sagts, på sidorna 566-570. Han hade återkommit till svenska lägret den 3 augusti 1709, efter att ha skickats på en diplomatisk mission till ryska lägret under reträtten från Poltava. Han hade alltså ingen förstahandskunskap om triumftåget genom Moskva den 22 december 1709. Det finns emellertid en ännu större vansklighet, Meijerfelt hade den 18 januari 1711 lämnat Bender, se v. Kochens dagbok. Sidan 606: I tsarens triumftåg hade hovstallmästaren Güntherfelt och kungens fältsäng förts. Det danska sändebudet Just Juel, som såg paraden, säger att den som deltog i tåget var "marskalken", vilket säkert mycket väl kan avse kammarherren Güntherfelt. Denne blev dock hovstallmästare först den 22 maj 1714, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM. För Juels beskrivning, se Juel, J., En rejse til Rusland under tsar Peter. - Köbenhavn, 1893. - S. 135 ff. Sidan 606: Vid tiden för Meijerfelts utväxling hade hälften dött. Meijerfelt hade, som ovan berörts, vistats hos ryssarna mindre än en månad. Sedan skedde det en slags utväxling i efterhand, då generalmajoren Buturlin i maj 1710 fick lämna Sverige. Här begriper jag faktiskt inte hur Brunner har rört till det. Sidan 606-607: Meijerfelt berättar om fångarnas elände. Av formuleringarna att döma har Brunner här lånat dem ur något av Pipers brev, måhända via Per Sörenssons artikel i Karolinska förbundets årsbok 1912. I Fångars elände (s. 44) refererar Alf Åberg några snarlika fraser, vilka sägs vara ur brev från 1713. Sidan 607: De tre officerarna som varit ute på Orientexpedition anländer till Konstantinopel. De ankom till staden den 18 april 1711. De kom till Bender den 28 juni samma år, enligt Callmers In Orientam. Enligt v. Kochens dagbok anlände de först den 7 juli. Enligt Loos egen redogörelse, se KFÅ 1931, anlände de till Bender den 28 juni. Något gåtfullt. Sidan 607: Med nyheten om deras ankomst får kungen stor håg till vetenskapliga expeditioner och byggeri. Kungen begär ritningar från Tessin. Ragnar Josephson drar en liknande slutsats i sin uppsats Karl XII som estet. Där hävdar han att Loos & co. kom till Bender i april och att det brev som Brunner citerar av den 27 april 1711 skulle varit en direkt följd av detta. Kungens konstintresse skulle alltså ha återuppväckts av resenärerna. Den tolkningen fungerar inte, den 27 april kan han knappt ha känt till att de kommit till Konstantinopel. Sidan 607: Krigsrådet Feif upplyser Tessin. Feif hade blivit krigsråd den 28 februari 1708, men i och med att flera av fältkansliets medlemmar stupade eller tillfångatogs vid Poltava blev Feif den 8 september 1709 kansliråd och statssekreterare vid inrikesexpeditionen, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM. Sidan 609: Kungen vägrar närvara vid turkiska armén. Detta är mer eller mindre direkt taget från Fryxell (1902), 23, s. 47. Enligt denne ska dock uttrycket "den nordiske hedningen" ha använts av storvesiren. Sidan 610: Kungen vill till Tessin översända egna ritningar på en byggnad. Feif avstyrker, detta skulle kunna uppfattas som skryt. Här har Brunner då snurrat källan 180 grader. Feif skriver till Tessin och berättar att om inte Karl XII uttryckligen hade förbjudit det så skulle Feif ha skickat över ritningarna. Anledningen till förbudet var att kungen inte ville "skryta med sina vetenskaper", skriver Feif, se Josephson, R., Karl XII som estet (Historia kring Karl XII, s. 120). Brevet är från den 30 februari 1712, alltså en betydligt senare tidpunkt, se den av Villius redigerade Karl XII, s. 138 f. Sidan 611: Kungen nedstiger till de la Motrayes nivå. Detta är hämtade ur dennes berättelse och ska förstås uppfattas bildligt. Resenären säger: "Han mottog mig mycket nådigt, och ett vänligare och tillgängligare väsen har jag aldrig sett". Det kunde förstås Brunner inte ta med. Sidan 611: Besöket vid Trojas ruiner. Historien är ur de la Motrayes berättelse. Den skarvande resenären brukar sägas ha varit Loos, inte Sparre. Sidan 612: Kungen låter Müllern formulera ett skarpt svar. Det torde handla om samma brev som nämns på sidan 52 i Åsa Karlssons avhandling Den jämlike undersåten. Brunner har moderniserat formuleringarna, i originalet heter det bland annat "I allenast korteligen förmälte". Det brevet anges vara från 3 februari 1711, alltså flera månader tidigare än de händelser som här beskrivs. Sidan 612: Baron Funck reser i början av juli till Konstantinopel som svensk envoyé. I verkligheten reste han dit redan i april, se v. Kockens dagbok för den 14 april 1711. Han ankom till Konstantinopel den 5 maj, se Agrells dagbok. Baron torde Funck heller inte ha varit, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM. Uppgiften kommer ur Hultmans berättelse. Sidan 613: Kungen beordrar greve Hård, presidenten Giertta m.fl. att stiga till häst. Detta är ännu ett exempel på den synske Karl XII. Hård blev greve först 1731, Giertta president 1732. Misstaget beror på att Brunner litat till Hultmans sent nedtecknade minnen. Sidan 614: Karl XII anländer till turkiska armén, freden avslutad sedan två dagar. Freden slöts natten mellan den 12 och 13 juli 1711. Kungen kom dit på eftermiddagen den 13, se Savarys relation i KFÅ 1913. Sidan 614-615: Kungens samtal med storvesiren. Samtalet finns redovisat i Savarys berättelse och v. Kochens dagbok. Det behöver väl knappast sägas att det däri inte finns minsta uppgift om att kungen skulle ha gjort en reva i storvesirens mantel. Fryxell nämner uppgiften och rubricerar den som "sägner, dock obestyrkta." Sidan 616: Kanslern Sjafirov och general Sjerementjev kvarstannar som turkarnas gisslan. Sjafirov var vicekansler, se Tengberg s. 146. Och "Sjerementjev" är, som tidigare nämnts, en märklig namnform. Sidan 616-617: Tsaren har lyckats muta storvesiren. Tengberg menar, i likhet med Stille och Quennerstedt, att storvesirens agerande inte var ett resultat av mutor. Han menar att storvesiren, som egentligen var mot kriget, helt enkelt hade nått de av Turkiet uppsatta krigsmålen och då någon svenska armé inte uppträtt i Polen ansåg han sig fri från alla skyldigheter gentemot Karl XII. För detta se också Savarys berättelse. Sedan 617: Storvesiren roar sig med halshuggningar. Det kommer ur Agrells dagbok för den 6 september 1711. Helt plausibelt låter det ju inte. Sidan 617: Storvesiren har låtit avliva över 30 000 människor som haft del i hans bror sultan Mustafas avsättning. Här måste det ha blivit en feltänkning i "banken", om någon var bror till sultan Mustafa var det Ahmed III och inte hans storvesir. Fryxell säger att den här storvesiren var född i Italien, men detta ter sig som mindre sannolikt. Osmancýk nämns här och var som hans födelseort.
(Under arbete) © Bengt Nilsson Senast uppdaterad: 2006-09-10
|